Den Belgiska/Holländska Trosbekännelsen
Artikel 1 – Den ende Guden
Vi tror alla med hjärtat och bekänner med munnen att det finns endast ett enkelt andligt Väsen som vi kallar Gud. Han är evig, obegriplig, osynlig, oföränderlig, oändlig, allsmäktig, fullkomligt vis, rättfärdig, god och den allra överflödigaste brunn av allt vad gott är.
Artikel 2 – Medlen genom vilka vi känner Gud
Vi känner honom genom två medel: För det första genom skapelsen, bevarandet och styrelsen av hela världen. Skapelsen är ju såsom en vacker bok för ögonen, i vilken alla skapade varelser, stora som små, är bokstäverna som tydligt visar oss Guds osynliga egenskaper, nämligen hans eviga kraft och gudomlighet, såsom apostel Paulus säger i Rom. 1:20. Allt detta är tillräckligt för att övertyga människor och frånta dem all ursäkt. För det andra uppenbarar Han sig själv genom sitt heliga och Gudomliga Ord ännu tydligare och fullkomligare åt oss, och tillräckligt som behövs till hans ära i detta liv och till saligheten av dem som tillhör honom.
Artikel 3 – Guds skrivna Ord
Vi bekänner att detta Ord av Gud inte genom en människas vilja har skickats eller överlämnats, utan heliga Guds människor har, drivna av den Helige Ande, talat detta, såsom Petrus säger i 2 Petr. 1:21. Sedan har Gud genom sin särskilda omsorg för oss och för vår salighet befallt sina tjänare (profeterna och apostlarna) att skriva ner hans uppenbarade vilja, och Han har själv med sina fingrar skrivit lagens två tavlor. Därför kallar vi sådana skrifter den heliga och Gudomliga Skrift.
Artikel 4 – Den Heliga Skrifts kanoniska böcker
Vi sammanfattar den Heliga Skrift i två delar: Gamla och Nya Testamentet. Dessa är de kanoniska böckerna som inget kan anföras emot. I Guds kyrka är dessa böcker följande:
I Gamla Testamentet: De 5 Moseböckerna, Josua, Domarboken, Rut, 1:a och 2:a Samuelsboken, 1:a och 2:a Kungaboken, 1:a och 2:a Krönikeboken, Esra, Nehemja, Ester, Job, Psaltaren, drie böcker av Salomon: Ordspråksboken, Predikaren, Höga Visan; de fyra stora profeterna: Jesaja, Jeremia och Klagovisorna, Hesekiel och Daniel; och de 12 små profeterna: Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habackuk, Sefanja, Haggai, Sakarja och Malaki.
I Nya Testamentet: de fyra evangelisterna: Matteus, Markus, Lukas och Johannes; Apostlagärningarna; de 14 breven av Paulus: Romarbrevet, 1:a och 2:a Korintierbrevet, Galaterbrevet, Efesierbrevet, Filipperbrevet, Kolosserbrevet, 1:a och 2:a Tessalonikerbrevet, 1:a och 2:a Timoteusbrevet, brevet till Titus, brevet till Filemon och Hebreerbrevet; de sju breven av de andra apostlarna: Jakobs brev, 1:a och 2:a Petrusbrevet, 1:a, 2:a och 3:e Johannesbrevet, Judas brev och Johannes Uppenbarelse.
Artikel 5 – Den Heliga Skrifts Auktoritet
Vi antager alla dessa, och endast dessa, som heliga och kanoniska som rättesnöre för vår tro, att bygga vår tro på och att bli styrkta i tron. Vi tror också utan tvivel allt som är författat i dem, inte bara eftersom kyrkan antager dem och betraktar dem som sådana utan eftersom den Helige Ande vittnar i våra hjärtan att de är från Gud och de också själva bevisar att de är från Gud. För till och med de blinda kan se att detta som de förutsäger också äger rum.
Artikel 6 – Åtskillnaden mellan de kanoniska och apokryfa böckerna
Vi skiljer dessa heliga böcker ifrån de apokryfa böckerna: 3.e och 4:e boken av Esra, Tobit, Judit, Tillägg till Ester, 1:a och 2:a Mackabeerboken, Salomos vishet, Jesus Syraks vishet, Baruk, Jeremias brev, Tillägg till Daniel (= berättelsen om Susanna, lovsången av de tre männen i ugnen, berättelsen om Bel och ormguden), Manasses bön. Kyrkan får läsa dessa böcker och lära av dem så långt de stämmer överens med de kanoniska böckerna. De har dock ingen som helst kraft eller auktoritet att någon genom deras vittnesbörd skulle kunna bekräfta något av den kristna tron. De får inte på något sätt förringa auktoriteten av de andra, de heliga, böckerna.
Artikel 7 – Den Heliga Skrifts fullkomlighet
Vi tror att denna Heliga Skrift fullkomligt innehåller Guds vilja och att allt vad en människa måste tro för sin salighet lärs tillräckligt i den. Eftersom den utförligt beskriver sättet varpå Gud skall tjänas av oss, får ingen, inte ens apostlarna, lära annorlunda än det som den Heliga Skrift redan lär. Paulus säger i Gal. 1:8 " Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse." Och eftersom det är förbjudet att lägga något till Guds Ord eller ta något därifrån (5 Mos. 12:32), är det tydligt att den Heliga Skrifts lära är helt och hållet fullkomlig och på alla sätt fullständig. Vi får heller inte jämställa skrifter från människor, hur heliga dessa människor än må ha varit, med den Gudomliga Skrift. Och vi får heller inte jämställa tradition eller majoritet eller tidsålder eller efterföljelse av tider eller personer eller kyrkomöten, stadgar eller beslut med Guds sanning, eftersom denna är sanningen över allting annat. Alla människor är ju i sig själva lögnare och mer fåfäng än fåfängligheten. (Ps. 62:10) Vi förkastar därför av hjärtat allt som inte stämmer överens med denna ofelbara regel, såsom apostlarna lär när de säger: "Pröva andarna om de kommer från Gud." (1 Joh. 4:1), och "Om därför någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen." (2 Joh. v10)
Artikel 8 – Treenigheten
I enlighet med denna sanning och Guds Ord tror vi på en ende Gud, ett endaste Väsen, som är tre personer, nämligen Fadern, Sonen och den Helige Ande, som är verkligen och sannerligen av evighet åtskilda enligt de egenskaperna som de inte delar med varandra.
Fadern är orsaken, ursprunget och begynnelsen av allt vad synligt och osynligt är.
Sonen är Ordet, Visheten och Faderns avbild.
Den Helige Ande är den evige Kraften och Makten som utgår av Fadern och Sonen.
Ändå innebär denna åtskillnad inte att Gud är delad i tre, eftersom den Helige Ande lär oss att Fadern och Sonen och den Helige Ande var och en har sin egen självständighet, åtskilda genom sina egenskaper men på så sätt att dessa tre Personer är en ende Gud. Det är alltså tydligt att Fadern inte är Sonen och att Sonen inte är Fadern. Likaså är den Helige Ande inte Fadern eller Sonen. Ändå är dessa Personer som är åtskilda inte delade och inte heller sammanblandade. Fadern och den Helige Ande har inte blivit kött, utan endast Sonen. Fadern har aldrig varit utan sin Son eller sin Helige Ande, för alla tre är jämlika av evighet i ett och samma Väsen. Det finns inte en första och en sista, eftersom alla tre är en i sanning, makt, godhet och barmhärtighet.
Artikel 9 – Skriftens Vittnesbörd ang. läran om Treenigheten
Vi vet allt detta både från den Helige Skrifts vittnesbörd och från Personernas verk, speciellt de verk som vi känner inom oss själva. Den Helige Skrifts vittnesbörd som lär oss att tro på denne Treenighet, står på många ställen i Gamla testamentet, och det är inte nödvändigt att nämna dem alla.
Vi kan välja några under urskillning:
1 Mos 1:26 och 27: "Gud sade: "Låt oss göra människor till vår avbild, … Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem." 1 Mos. 3:22: " HERREN Gud sade: "Se, människan har blivit som en av oss." När Gud säger: "Låt oss göra människor till vår avbild" blir det tydligt att det finns mer än en Person i Gudomen. Och när han säger: "Gud skapade" visar Han enheten i Gudomen. Visserligen säger Han inte hur många Personer det finns, men det som för oss är något dunkelt i Gamla Testamentet, är tydligt i Nya Testamentet. För då Herren Jesus döptes, hördes Faderns röst som sa "Denne är min Son, den Älskade." (Matt. 3:17). Sonen var i vattnet och den Helige Ande uppenbarade sig som en duva. Dessutom har Kristus gett befallningen "Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn." (Mat. 28:19) I Lukasevangeliet säger ängeln Gabriel till Maria, Herrens moder: "Den Helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall också barnet kallas heligt och Guds Son." (Luk. 1:35) På ett annat ställe heter det: "Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den helige Andes gemenskap vare med er alla." (2 Kor. 13:13), och " Ty tre är de som vittnar i himlen: Fadern, Ordet och den Helige Ande och dessa tre är ett. Och tre är de som vittnar på jorden: Anden, vattnet och blodet och dessa tre är samstämmiga". (1 Joh. 5:7-8 Reformationsbibeln)
På alla dessa ställen lärs det väldigt tydligt att det finns tre Personer i ett ende Gudomligt Väsen. Även om denna lära går över det mänskliga förståndet, tror vi detta genom Ordet, medan vi förväntar att få en fullständig kunskap och njuta den till fullo i himmelen.
Vidare måste vi också se på de särskilda ämbeten och de särskilda verk av dessa tre Personer gentemot oss: Fadern kallas vår Skapare genom sin kraft, Sonen är vår Frälsare och Saliggörare genom sitt blod, den Helige Ande är vår Heliggörare genom sitt inneboende i våra hjärtan.
Denna lära om den helige Treenigheten har alltid bibehållits i den sanna kyrkan, från apostlarnas tid ända fram tills nu, mot Judarna, Muslimerna och vissa falska kristna och kättare såsom Marcion, Mani, Praxeas, Sabellius, Samosatenus, Arius och sådana som helt riktigt har blivit dömda av de heliga fäderna.
Därför accepterar vi gärna de tre ekumeniska trosbekännelserna, nämligen den apostoliska, den nicenska och den athanasianska, såsom också de forna fäderna har beslutat i enlighet med dessa.
Artikel 10 – Jesu Kristi Gudom
Vi tror att Jesus Kristus till sin Gudomliga natur är Guds enfödde Son. Han är född av evighet, Han är inte gjord eller skapad, för då skulle Han vara en skapad varelse. Han är ett Väsen med Fadern, av evighet tillsammans med Honom, den exakta avbilden av Faderns person och hans härlighets återsken (Heb. 1:3) och honom lik i allting (Fil. 2:6). Han är av evighet Guds Son och inte endast sedan Han antog vår natur, så lär följande vittnesbörd oss när de jämförs med varandra: Moses säger att Gud har skapat världen och Johannes säger att allting har blivit till genom Ordet som han kallar Gud (1 Mos. 1:1 och Joh. 1:3.) Aposteln säger att Gud har skapat världen genom Sonen och att Gud har skapat allting genom Jesus Kristus (Heb. 1:2 och Kol. 1:16). Därför måste Han som kallas Gud, Ordet, Sonen och Jesus Kristus, alltså ha existerat när allt skapades genom honom. Därför säger profeten Mika: "Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar." (Mik. 5:2) Och aposteln säger: "Han har varken en begynnelse på sina dagar eller en ände på sitt liv." (Heb. 7:3). Han är alltså den sanne, evige Guden, den Allsmäktige, som vi åkallar, tillber och tjänar.
Artikel 11 – Den Helige Andes Gudom
Vi tror och bekänner också att den Helige Ande har utgått av Fadern och Sonen av evighet, att Han inte är gjord eller skapad eller född utan endast har utgått av båda. I ordningen är Han den tredje personen i Treenigheten. Han är av ett och samma väsen, majestät och härlighet som Fadern och Sonen. Han är sann och evig Gud, såsom den Helige Skrift oss lär.
Artikel 12 – Skapelsen av allting
Vi tror att Fadern skapade himmelen och jorden och alla varelser av ingenting, när det behagade honom, genom Ordet, dvs. genom sin Son. Han har givit alla varelser sitt väsen, sin gestalt, sitt utseende och olika uppgifter för att tjäna sin Skapare. Han uppehåller och regerar dem alla fortfarande genom sin eviga försyn och sin oändliga kraft som tjänar människorna, så att de kan tjäna Gud.
Han har också skapat änglarna goda för att vara hans budbärare och till att tjäna hans utkorade. Vissa av änglarna har fallit från sin upphöjda ställning i vilken Gud har skapat dem in i det eviga fördärvet, men de andra har genom Guds nåd framhärdats i sitt ursprungliga tillstånd och förblivit stående. Djävlarna och de onda andarna har blivit så fördärvade att de är fiender till Gud och till allt som är gott. Som mördare ligger de i bakhåll för kyrkan och för varje medlem, för att störta allt och alla i fördärv och förinta alla genom sitt bedrägeri. Därför är de genom sin egen ondska fördömda till den evige förbannelsen och inväntar varje dag de svåra plågorna.
Därför avskyr vi också Sadducéernas villfarelse, som förnekar att det finns andar och änglar. Vi förkastar också Manigéernas villolära, som säger att djävlarna har uppkommit av sig själva och redan av naturen var onda och inte har blivit fördärvade först senare.
Artikel 13 – Guds försyn
Vi tror att den gode Guden, efter att Han har skapat allting, inte har lämnat sin skapelse eller utlämnat den åt ödet eller slumpen utan Han styr och regerar den så i enlighet med sin heliga vilja att inget i den här världen kan ske utan hans beslut. Ändå är inte Gud syndens upphovsman och bär inte heller någon skuld till den. Hans makt och godhet är ju så stor och obegriplig att Han besluter och utför sitt verk mycket bra och rättfärdigt även om djävlarna och de ogudaktiga människorna handlar orättfärdigt. Vi vill inte nyfiket undersöka de saker som vi inte kan förstå som Han gör och som går över vårt mänskliga förstånd, utan vi böjer oss i all ödmjukhet och tillbedjan för Guds rättfärdiga domar som är dolda för oss. Vi nöjer oss därmed att vi är Kristi lärjungar till att lära det som Han har uppenbarat i sitt Ord, utan att överskrida dess gränser.
Denna lära ger oss outsäglig tröst eftersom den lär att inget kan hända oss av en slump, utan att allt som kommer över oss har beslutats av vår himmelske Fader. Han vakar över oss med faderlig omsorg och regerar så över alla varelser att utan vår Faders vilja inte ett hårstrå från vårt huvud, som alla är räknade, kan falla och inte heller en sparv kan falla till marken (Matt. 10:29-30).
Vi förtröstar härpå eftersom vi vet att Han håller djävulen och våra fiender i schack, så att de utan hans tillåtelse inte kan skada oss. Därför förkastar vi Epikuréernas villolära som säger att Gud inte engagerar i någonting och lämnar allt åt slumpen.
Artikel 14 – Människans skapelse och fall
Vi tror att Gud har skapat människan av jordens stoft och att Han har skapat och format henne till sin avbild, till att likna honom, dvs. god, rättfärdigt, helig, så att hon med sin vilja skulle vara samstämmig med Guds vilja i allting. Men när hon hade skapats med ära förstod hon det inte och insåg inte sin upphöjda ställning, utan hon har genom att lyssna på djävulens ord med vett och vilja kastat sig i synden och därmed också döden och förbannelsen. Hon har överträtt budet som hon hade fått och avlägsnat sig själv ifrån Gud, som var hennes sanna liv, och så har hennes hela natur blivit fördärvad och har hon förtjänat den kroppsliga och andliga döden. Hon har förlorat alla utomordentliga gåvor som hon hade fått av Gud eftersom hon i all sitt varande och görande har blivit gudlös, ond och fördärvad. Hon har inte behållit någon av dessa gåvor förutom någon liten rest som däremot är nog för att frånta henne all ursäkt. Allt ljus som är i oss har förändrats i mörker, såsom Skriften lär oss: "Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det." (1 Joh. 1:5) där Johannes kallar människorna "mörkret". Därför förkastar vi allt som i strid härmed lärs angående människans fria vilja, eftersom människan inte är något annat än en slav under synden och "Ingen människa kan ta emot något utan att det ges henne från himlen." (Joh. 3:27) För vem kan berömma sig av att han kan göra något gott av sig själv, när Kristus säger: " Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen." (Joh. 6:44) Vem skall berömma sig av sin egen kunskap när nu den naturliga människan inte tar emot det som tillhör Guds Ande (I Kor. 2:14)?
Kort sagt: Vem kan berömma sig av en endaste tanke när han förstår att vi av oss själva inte kan tänka ut något på egen hand, utan vår förmåga kommer från Gud (2 Kor. 3:5)? Därför är det rätt och riktigt vad aposteln säger: "Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske." (Fil. 2:13) För det finns inget förstånd och ingen vilja som är i enlighet med Guds förstånd och vilja, om inte Kristus har verkat detta i människan. Detta lär Han oss när han säger: "utan mig kan ni ingenting göra." (Joh. 15:5).
Artikel 15 – Arvsynden
Vi tror att arvsynden genom Adams olydnad har spridit ut sig över hela människosläktet. Detta är ett fördärv av hela naturen, ett ärftligt fördärv som till och med små barn i modersskötet är besmittade med. Detta är roten till all synd hos människan. Detta är därför så fruktansvärt och förfärligt inför Gud att det är anledning nog för att fördöma hela människosläktet. Det görs inte ens helt och hållet om intet eller utrotas fullständigt genom dopet, eftersom synd fortfarande väller upp ur vårt fördärv som vatten ur en giftig fontän. Ändå tillräknas det Guds barn inte till fördömelse, utan genom hans nåd och barmhärtighet blir de förlåtna. Inte så att de troende lugnt får somna in i synden, utan på så sätt att medvetenheten om detta fördärv ofta får dem att sucka i längtan efter att bli frälsta från denna dödens kropp. Vi förkastar därmed den Pelagianska villoläran, som säger att denna synd inte har uppstått på något annat sätt an genom efterföljelse.
Artikel 16 – Utkorelsen
Vi tror att Gud, när Adams efterkommande genom den första människans synd hade störtats i fördärv och undergång, har visat sig sådan Han är, nämligen barmhärtig och rättfärdig. Gud är barmhärtig i och med att Han drar dessa som Han har utkorat ut ur detta fördärv och frälser dem. Gud har utkorat dem i sitt eviga och oföränderliga råd, i Jesus Kristus vår Herre, endast av godhet och utan att ta hänsyn till deras gärningar. Gud är rättfärdig genom att Han lämnar de andra kvar i sitt fall och fördärv dit de själva har kastat sig.
Artikel 17 – Upprättelsen av den fallna människan
Vi tror att den gode Guden i sin utomordentliga vishet och godhet har uppsökt människan då Han såg att hon hade kastat sig i den kroppsliga och andliga döden och hade gjort sig själv helt och hållet eländig och skälvande hade flytt ifrån honom. Gud har tröstat människan med löftet att ge henne sin Son som skulle födas av en kvinna (Gal. 4:4) för att krossa ormens huvud (1 Mos. 3:15), och göra henne salig.
Artikel 18 – Jesu människoblivande
Vi tror att Gud uppfyllde löftet som Han hade givit åt fäderna genom de heliga profeternas mun, när han sände sin enfödde och evige Son i världen på den tiden som Han hade beslutat. Han har antagit en tjänares gestalt (Fil. 2:7) och blivit lik en människa genom att verkligen anta sann människonatur med alla sina svagheter men utan synd. Han har blivit avlad av den Helige Ande i den välsignade jungfrun Marias kropp utan inblandning av någon man. Han har inte endast antagit en kroppslig människonatur utan också en sann mänsklig själ för att så vara sann människa. Han var tvungen att anta både kropp och själ för att rädda båda eftersom båda var förlorade. Mot Vederdöparnas (Anabaptisternas) kätteri, som förnekar att Kristus har antagit mänskligt kött genom sin mor, bekänner vi att Kristus som barnen har fått del av kött och blod (Heb. 2:14), och att Han efter köttet är en avkomling av David, som människa född av Davids släkt (Apg. 2:30, Rom. 1:3), Marias livsfrukt (Luk. 1:42), född av kvinna, en telning av David (Jer. 33:15), en telning från Isais rötter (Jes. 11:1), ur Juda stam (Heb. 7:14), som människa kommit från judarna (Rom. 9:5), av Abrahams säd, eftersom han var Abrahams avkomma, i allt lik sina bröder, men utan synd (Heb. 2:17, Heb. 4:15). Vi bekänner att Han sannerligen är vår Immanuel, dvs.: Gud med oss (Matt. 1:23).
Artikel 19 – Kristi två naturer
Vi tror att Sonens Person oskiljaktigt har förenats med och bundits till den mänskliga naturen genom sitt människoblivande, på så sätt att det inte finns två Söner tillGud eller två personer, utan de två naturer är förenade i en Person, medan varje natur behåller sina särskilda egenskaper. Den Gudomliga naturen, vars dagar har inte har någon början vars liv inte har något slut (Heb. 7:3), förblir alltid oskapad och uppfyller himlen och jorden. Den mänskliga naturen har heller inte förlorat sina egenskaper; den förblir skapad, dess dagar har en början och den är av begränsad natur och har behållit allt som hör till en sann kropp.
Även om Han genom sin uppståndelse har givit odödlighet åt sin mänskliga natur, har Han inte ändrat dess verklighet eftersom vår salighet och vår uppståndelse är beroende av verkligheten av hans kropp. Dessa två naturer är så förenade i en Person, att de inte ens genom hans död skildes ifrån varandra.
Det som Han vid sin död överlämnade i sin Faders händer, var alltså en sann mänsklig själ som lämnade hans kropp. Den Gudomliga naturen förblev förenad med den mänskliga naturen, också när Han låg i graven. Gudomen upphörde inte att vara i Honom, precis som den var i Honom när Han var ett litet barn, även om Gudomen inte uppenbarade sig på en kort tid. Vi bekänner därför att Han är sann Gud och sann människa: sann Gud för att övervinna döden genom sin kraft, men också sann människa för att genom svagheten av sitt kött kunna dö för oss.
Artikel 20 – Guds rättfärdighet och barmhärtighet i Kristus
Vi tror att Gud, som är fullkomligt barmhärtig och rättfärdig, har sänt sin Son för att anta den naturen som hade varit olydig, för att bära straffet över synden genom sitt bittra lidande och död. Så har Gud visat sin rättfärdighet gentemot sin Son när Han lade vår syndaskuld på honom, och så öst sin godhet och barmhärtighet över oss, som var skyldiga och hade förtjänat den eviga fördömelsen. I sin allra fullkomligaste kärlek har Han utgivit sin Son i döden, och Han uppväckte Honom så att vi genom honom kan ha odödlighet och evigt liv.
Artikel 21 – Försoningen i Kristus
Vi tror att Jesus Kristus genom en ed är en evig överstepräst, en sådan som Melkisedek. Han har ställt sig själv inför sin Fader för att stilla hans vrede med en fullkomlig betalning genom att offra sig själv på korset och utgjuta sitt blod för att tvätta bort våra synder såsom profeterna hade förutsagt. För det står skrivet att "straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Likt ett lamm som förs bort till att slaktas, och blev räknad bland förbrytare." (Jes. 53:4-12); att Han blev dömd som en förbrytare av Pontius Pilatus, även om han först förklarade honom oskyldig; att Han har ersatt vad han inte har stulit (Ps. 69:5). Han har lidit till kropp och själ som rättfärdig i de orättfärdigas ställe (1 Pet. 3:18) på ett sådant sätt att när Han erfor det förskräckliga straffet som våra synder hade förtjänat, blev hans svett som bloddroppar som föll på marken (Luk. 22:44). Och Han har utropat: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig" (Matt. 27:46)
Allt detta har Han lidit för våra synders förlåtelse. Vi säger därför också tillsammans med aposteln Paulus att vi inte vet av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst (1 Kor. 2:2), och att vi räknar allt som förlust, därför att kunskapen om Kristus Jesus, vår Herre är långt mer värt. (Fil. 3:8). Vi finner fullkomlig tröst i hans sår så att vi inte behöver söka eller tänka ut några andra medel för att försona oss med Gud än detta enda offer, genom vilket Han för alla tider gjort dem som helgas fullkomliga (Heb. 10:14).
Detta är då också anledningen till varför Guds ängel kallar honom Jesus, som betyder "Frälsare", eftersom Han skulle frälsa sitt folk från deras synder (Matt. 1:21).
Artikel 22 – Rättfärdiggörelsen genom tron
Vi tror att den Helige Ande låter flamma upp en sann tro i våra hjärtan för att vi skall få en rätt kunskap om detta stora mysteriet. Tron omfamnar Jesus Kristus med alla hans förtjänster. Denna tro gör honom till vår egen och söker inte efter något annat än honom. Det finns alltså endast två möjligheter: I Jesus Kristus är inte allt som vi behöver till vår salighet, eller så finns visst allt i honom och då är han som äger Jesus Kristus genom tron fullkomligt salig. Att påstå att Kristus inte är tillräcklig utan att det förutom honom behövs något mer, skulle vara en grov hädelse mot Gud, för detta skulle innebära att Kristus endast är en halv Frälsare. Vi säger därför tillsammans med Paulus att vi förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar (Rom. 3:28). För att vara exakt: Vi menar inte att tron i sig själv skulle göra oss rättfärdiga, utan tron är endast ett medel genom vilket vi omfamnar Kristus vår Rättfärdighet. Jesus Kristus är vår rättfärdighet eftersom han tillräknar oss alla hans förtjänster och alla hans heliga verk som Han har gjort för oss och i vårt ställe, medan tron är medlet som binder oss vid honom och alla hans välgärningar. Och när dessa välgärningar har blivit vår egendom, är de mer än tillräckligt för att lösa oss från våra synder.
Artikel 23 – Rättfärdiggörelsen av syndare
Vi tror att vår salighet ligger i syndernas förlåtelse för Jesu Kristi skull och att denna är vår rättfärdighet inför Gud. Detta lär David och Paulus oss genom att förklara att människans salighet består i att Gud tillräknar henne rättfärdighet utan laggärningar (Ps. 32:2 och Rom. 4:69). Samma apostel säger att vi gratis, dvs. av nåd, är rättfärdiga genom Jesu Kristi återlösning (Rom. 3:24). Därför håller vi oss till denna grundregel: vi ger all ära åt Gud och berömmer oss inte alls av oss själva eller av våra förtjänster, utan lutar oss mot och vilar på lydnaden av den korsfäste Kristus. Denna lydnad är vår egen när vi tror på honom. Detta är tillräckligt för att övertäcka alla våra synder och för att befria samvetet ifrån fruktan och rädsla och för att ge oss frimodighet att gå till Gud och inte handla såsom vår första förälder, Adam, som bävande försökte skylla sig själv med fikonlöv. För om vi skulle behöva komma inför Gud medan vi, hur litet det än må vara, förtröstar på oss själva eller på någon annan varelse, skulle vi förintas. Därför måste vi alla säga tillsammans med David: "Gå ej till doms med din tjänare, ty inför dig är ingen levande rättfärdig." (Ps. 143:2).
Artikel 24 – Helgelsen av syndare
Vi tror att den sanna tron frambringas i människan genom hörandet av Guds Ord och genom den Helige Andes verkan, och att tron föder henne på nytt och gör henne till en ny människa, låter henne leda ett nytt liv och befriar henne från slaveriet under synden. Därför är det uteslutet att denna saliggörande tron skulle kunna göra en människa likgiltig för ett fromt och heligt liv. Tvärtom, utan denna tro skulle hon aldrig kunna göra något av kärlek till Gud, utan endast av kärlek till sig själv och av fruktan för förbannelsen. Det är därför omöjligt att denna heliga tro inte skulle bära frukt i människan. För vi pratar inte om en död tro utan om en tro vilken Skriften kallar en tro som är verksam i kärlek (Gal. 5:6) som leder människan till att ständigt göra de gärningarna som Gud har befallt i sitt Ord.
Dessa gärningar är, när de framkommer ur trons rot, goda och välbehagliga inför Gud eftersom de genom hans nåd är helgade. Ändå inräknas dessa verk inte i vår rättfärdighet, eftersom vi genom tron på Kristus är rättfärdiggjorda redan innan vi gör goda gärningar. De skulle ju annars inte vara goda, precis som frukten inte kan vara god förrän trädet är gott.
Vi gör alltså goda gärningar, men inte för att förtjäna något. För vad skulle vi ens kunna förtjäna?
Ändå är vi Gud skyldig att göra goda gärningar, medan Han inte är oss skyldig någonting. Han gör oss villig och i stånd till att utföra sin heliga plan (Fil. 2:13). Låt oss därför noga akta på det som skrivet är: "Så skall också ni säga, när ni har gjort allt som krävs av er: Nu är vi tjänare utan uppgifter. Vi har bara gjort det vi var skyldiga att göra." (Luk. 17:10) Ändå vill vi inte förneka att Gud belönar goda gärningar. Vidare, även om vi gör goda gärningar, kan vi inte bygga vår salighet på dem eftersom vi inte kan göra någon gärning alls som inte är besmittad av synden och som förtjänar straff. Och även om vi kunde göra en endaste god gärning, är minnet av en endaste synd för Gud tillräckligt för att förkasta den. På detta sätt skulle vi alltid behöva tvivla och kastas fram och tillbaka utan någon som helst säkerhet, och vårt stackars samvete skulle ständigt plågas om det inte vilar på vår Frälsarens lidande och död.
Artikel 25 – Den ceremoniella lagens fullbordan
Vi tror att lagens ceremonier och symboler har upphört med Kristi ankomst och att alla skuggbilder har avslutats. Bruket av dem måste därför avskaffas bland de kristna. Sanningen och innehållet av dessa bilder förblir bestående för oss i Jesus Kristus, för i honom är alla dessa fullbordade. Vi fortsätter därför att använda lagens och profeternas vittnesbörd för att befästa oss i evangeliet och också som rättesnöre för ett liv i hederlighet i enlighet med Guds vilja och till hans ära.
Artikel 26 – Kristus - vår Förespråkare
Vi tror att vi inte har något annat tillträde till Gud än genom den ende Medlare och Förespråkare, Jesus Kristus, den Rättfärdige. Just därför har han blivit människa och i sig förenat den Gudomliga och mänskliga naturen, så att vi, människor, kan ha tillträde till Guds majestät, eftersom denna väg annars för oss skulle vara sluten. Men vi får inte bli avskräckta pga. upphöjdheten av denne Medlare som Fadern har insatt mellan sig själv och oss, så att vi enligt vårt eget godtycke söker efter en annan medlare. För det finns ingen i himmelen eller bland varelserna på jorden som har större kärlek för oss än Jesus Kristus. Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa och blev i allt bli lik sina bröder. (Fil. 2:6, 7 och Heb. 2:17) Så om vi skulle behöva leta efter en annan medlare, vem skulle vi då kunna finna som har större kärlek för oss än Han som gav sitt liv för oss medan vi ännu var fiender (Rom. 5:8, 10)? Och om vi söker någon som har makt och anseende, vem är så mäktig som Han som sitter vid Faderns högra hand och som har all makt i himlen och på jorden (Matt. 28:18)? Och vem skall höras snarare än Guds egen käre Son? Det är endast otro som har lett till den praxis att vanära de heliga istället för att ära dem. Detta var något som de heliga aldrig gjorde eller frågade efter, utan något som de plikttroget och oavbrutet har förkastat, såsom också framkommer ur deras skrifter.
Här skall heller inte anföras att vi är ovärdiga. Det är ju inte på tal att vi kommer med våra böner inför Gud pga. vår värdighet. Vi gör detta endast på grund av Jesu Kristi förträfflighet och värdighet, eftersom hans rättfärdighet är vår genom tron. Därför säger aposteln, när han vill få oss att lämna denna dumma fruktan eller bättre sagt otro, att Jesus Kristus i allt har blivit lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och sona folkets synder. Eftersom han själv har lidit och blivit frestad, kan han hjälpa dem som frestas. (Heb. 2:17-18) Och för att uppmuntra oss ännu mer till att gå till honom, säger aposteln: "Då vi nu har en stor överstepräst, Jesus, Guds Son, som har stigit upp genom himlarna, så låt oss hålla fast vid vår bekännelse. Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. Låt oss därför frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid." (Heb. 4:14-16) Samma apostel säger: "Bröder, i kraft av Jesu blod kan vi nu frimodigt gå in i det allra heligaste… Låt oss därför med uppriktigt hjärta gå fram i full trosvisshet." (Heb. 10:19, 22) Och vidare: "Men eftersom Jesus lever för evigt, har han ett prästämbete som varar för evigt. Därför kan han också helt och fullt frälsa dem som genom honom kommer till Gud, ty han lever alltid för att mana gott för dem. (Heb. 7:24, 25) Och vad kan vi behöva mer, när Kristus själv säger: "Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig." (Joh. 14:6)
Varför skulle vi söka en annan förespråkare, när det har behagat Gud att ge oss sin Son som Förespråkare? Låt oss aldrig någonsin lämna honom för att ta en annan eller söka efter en annan utan att någonsin finna den. För när Gud gav honom åt oss, visste han mycket väl att vi är syndare. I enlighet med Kristi befallning åkallar vi vår himmelske Fader genom Kristus, vår ende Medlare, såsom vi blivit undervisade om i Herrens bön, och vi är försäkrade att vi skall få allt som vi ber Fadern om i hans namn. (Joh. 16:23).
Artikel 27 – Den heliga och allmänneliga kyrkan
Vi tror och bekänner en enda katolsk eller allmännelig kyrka, en helig församling av alla som har en sann tro på Kristus, som alla förväntar sin fulla salighet i Jesus Kristus, som är tvättade i hans blod och helgade och förseglade genom den Helige Ande. Denna kyrka har funnits sedan världens begynnelse och kommer att finnas ända till slutet, eftersom Kristus är en evig Kung som aldrig kommer att vara utan underordnade. Denna heliga kyrka bevaras av Gud mot världens vrede, även om den tidvis är väldigt liten och i människors ögon verkar ha gått om intet, såsom Herren under Ahabs farliga tid hade bevarat 7000 människor åt sig som inte hade böjt knä för Baal. Vidare är denna heliga kyrka inte bunden till eller begränsad av en särskild plats eller särskilda personer, utan den finns utspridd och förskingrad över hela jorden, men ändå genom trons kraft sammanfogad och förenad till hjärta och vilja i en och samma Ande.
Artikel 28 – Kyrkomedlemmarnas skyldighet
Eftersom denna heliga församling är en församling av de som frälsas och eftersom det förutom denna inte finns någon salighet, tror vi att ingen, vad hans ställning eller status än må vara, i självförnöjsamhet får hålla sig borta ifrån den här församlingen. Tvärtom, alla är förpliktade att ansluta sig till och förena sig med denna församling för att bevara kyrkans enhet genom att alla – som lemmar i en och samma kropp – underordnar sig dess lära och tukt, böjer sin nacke under Jesu Kristi ok och tjänar sina bröder i uppbyggelsen av tron med de gåvor som Gud har givit var och en. Och för att kunna bevara denna enhet bättre, är det enligt Guds Ord varje troendes plikt att avskilja sig ifrån dem som inte tillhör kyrkan, och ansluta sig till denna heliga församling var den än må finnas, även om överheter och lagar skulle vara emot det och därför agar dem eller dömer dem till döden. Därför handlar alla som avskiljer sig från den sanna kyrkan eller inte vill ansluta sig till den i strid med Guds befallning.
Artikel 29 – Kännetecknen på den sanna och den falska kyrkan
Vi tror att vi noggrant och med stor urskiljningsförmåga genom Guds Ord bör skilja den sanna kyrkan ifrån den falska, eftersom alla sekter som finns i världen idag tillägnar sig namnet ’kyrka’. Vi talar här inte om hycklarna som i kyrkan har beblandat sig med de goda men ändå inte hör till kyrkan även om de till det yttre är medlemmar, utan vi säger att en människa måste skilja den sanna kyrkans kropp och gemenskap ifrån alla sekter som påstår att de är kyrkan. Kännetecknen på vilka vi kan känna igen den sanna kyrkan är följande: Den sanna kyrkan predikar evangeliet rent och klart, förvaltar sakramenten i enlighet med Kristi instiftelse, och använder kyrkotukten för att bestraffa synden. Kort sagt, den uppför sig i enlighet med Guds rena Ord och förkastar allt som är i strid med detta och erkänner Jesus Kristus som enda Huvud. Så kan vi med säkerhet känna igen den sanna kyrkan och ingen har någon rättighet att avskilja sig från den.
Angående kyrkans medlemmar: vi kan känna igen dem på den kristnas kännetecknen, nämligen deras tro och att de flyr ifrån synden och strävar efter rättfärdigheten när de har tagit emot den ende Frälsare Jesus Kristus. De älskar den sanne Guden och sin nästa, de avviker inte till höger eller vänster och de har korsfäst sin syndiga natur med sina gärningar. Härmed vill vi inte förneka att det fortfarande finns stor svaghet i dem; tvärtom, genom Anden strider de alla dagar av sina liv mot denna svaghet och tar ständigt tillflykt till blodet, döden, lidandet och lydnaden av Herren Jesus Kristus, i vem de, genom tro på honom, har förlåtelse för sina synder.
Angående den falska kyrkan: Den tillskriver sig själv och sina beslut mer makt och auktoritet än Guds Ord, den vill inte underordna sig Kristi ok, den förvaltar inte sakramenten såsom Kristus har befallt i sitt Ord, utan tar ifrån och lägger till efter eget godtycke. Den förtröstar mer på människor än på Kristus, den förföljer dem som lever heligt i enlighet med Guds Ord och dem som bestraffar den falska kyrkan pga. sina fel, girighet och avgudadyrkan.
Dessa kyrkor kan lätt kännas igen och skiljas ifrån varandra.
Artikel 30 – Kyrkans styrelse
Vi tror att denna sanna kyrka skall styras i överensstämmelse med den andliga ordningen såsom Herren har lärt oss i sitt Ord. Där måste finnas predikanter eller herdar som predikar Guds Ord och förvaltar sakramenten, och också äldste och diakoner som tillsammans med herdarna formar kyrkorådet. På detta sätt skall den sanna gudstjänsten bevaras, den sanna läran spridas och överträdarna förmanas och hållas i schack, och fattiga och bedrövade hjälpas och tröstas i sin nöd. På detta sätt skall allt i kyrkan ske rätt och i god ordning när trogna personer väljs i enlighet med vad apostel Paulus föreskriver i sitt brev till Timoteus (1 Tim. 3).
Artikel 31 – Kyrkans ämbetsmän
Vi tror att Guds Ords tjänare, äldste och diakoner skall väljas till sina ämbeten genom ett rättmätigt val inom kyrkan under åkallelse av Guds namn och i god ordning, såsom Guds Ord lär. Därför måste var och en vaka för att inte tränga sig fram på otillbörligt sätt. Han skall vänta tills han kallas av Gud, så att han kan vara övertygad om sin kallelse och ha säkerhet att den kommer ifrån Gud.
Angående Ordets tjänare: de har, på vilken plats de än må vara, en och samma makt och auktoritet eftersom de alla är Jesu Kristi tjänare – den enda Församlingsledaren och kyrkans enda Huvud. Vidare säger vi, för att bevara Guds heliga befallning från att bli vanhelgad eller föraktad, att var och en skall ha hög aktning för Ordets tjänare och de äldste på grund av arbetet de utför, och skall så långt som möjligt, utan strid eller bråk leva tillsammans med dem i frid.
Artikel 32 – Kyrkans ordning och tukt
Vi tror vidare att, även om det är nyttigt och bra att inställa och upprätthålla en viss ordning sinsemellan för att bevara kyrkans kropp, de som styr kyrkan noga måste akta sig för att inte avvika ifrån det som Kristus, vår enda Mästare, har inställt för oss.
Vi förkastar därför alla mänskliga påhitt och alla lagar som människor vill införa för att tjäna Gud och för att, på vilket sätt det än må vara, vill binda och tvinga samveten. Vi antager därför endast det som kan tjäna till att bevara enheten och endräkten i enlighet med Guds Ord. Därför är det nödvändigt att ex-kommunikation och allt som hör ihop därmed tillämpas i enlighet med Guds Ord.
Artikel 33 – Sakramenten
Vi tror att vår gode Gud, eftersom han känner vår omogenhet och svaghet, har inställt sakramenten för att försegla sina löften i oss, för att förbinda sin godhet och nåd gentemot oss och också för att nära och bevara vår tro. Han har tillagt dessa till Evangeliets Ord för att framställa ännu klarare åt våra yttre sinnen det som Han genom sitt Ord har tillkännagivit och det som Han invändigt gör i våra hjärtan, för att på så sätt bekräfta frälsningen som han har skänkt oss. Det är ju synliga tecken och sigill på en invändig och osynlig sak genom vilka Gud verkar genom den Helige Andes kraft. Dessa tecken är alltså inte utan mening eller innehåll för att bedra eller vilseleda oss. Deras sanning ligger just i Jesus Kristus, utan vem de skulle vara helt och hållet betydelselösa. Vidare är vi nöjda med antalet sakrament som Kristus, vår Mästare, har inställt åt oss och som är endast två, nämligen dopets sakrament och Jesu Kristi heliga nattvards sakrament.
Artikel 34 – Det heliga dopet
Vi tror och bekänner att Jesus Kristus, som är lagens slut (Rom. 10:4), genom sin blodutgjutelse har gjort slut på alla andra blodutgjutelser som en människa skulle kunna eller skulle vilja använda till försoning eller tillfyllestgörelse. Han har avskaffat omskärelsen där blod utgöts och istället instiftat dopet. Genom dopet upptas vi i Guds kyrka och skiljs vi ifrån alla andra människor och främmande religioner för att vara helt och hållet hans egendom och bära hans tecken och sigill. Detta tjänar för oss till ett vittnesbörd att han för evigt skall vara vår Gud och nådefulle Fader. Därför har han befallt att alla som är hans egendom skall döpas i ren vatten i Fadern och Sonen och den Helige Andes namn (Matt. 28:19).
Han visar oss därmed att, såsom vatten tvättar bort smutsen från kroppen när det hälls över oss, och såsom vattnet ses på den döptas kropp när den bestänks, så åstadkommer Kristi blod samma invändigt i själen genom den Helige Ande; blodet bestänker själen och renar den från alla synder och låter oss, som är vredens barn, bli pånyttfödda som Guds barn. Detta sker inte genom det utvändiga vattnet utan genom bestänkningen med Guds Sons dyrbara blod, vårt Röda hav genom vilket vi måste dra för att komma undan Faraos träldom, det vill säga djävulen, för att gå in i det andliga Kanaans land. Ordets tjänare ger oss alltså i detta sakrament det som är synligt, men vår Herre ger det som sakramentet betecknar, genom de osynliga nådegåvorna: Han tvättar vår själ och renar den från all smuts och orättfärdighet, han ger oss ett nytt hjärta och fyller det med all tröst, han ger oss sann säkerhet om sin Faderliga godhet, han kläder oss i den nya människan och avkläder oss den gamla människan med sina gärningar.
Vi tror därför att någon som vill komma fram till det eviga livet, skall döpas endast en gång utan att någonsin upprepa det, för vi kan heller inte födas två gånger. Detta dop är inte endast verksamt så länge vattnet är på oss och vi tar emot det, utan i hela vårt liv. Vi förkastar därför vederdöparnas villolära, som inte är nöjda med dopet som de en gång har tagit emot, och som dessutom förkastar de troendes barns dop. Vi tror däremot att vi bör döpa dem och försegla dem med förbundets tecken, såsom Israels barn blev omskurna i kraft av samma löften som vi har fått. Och sannerligen, Kristus har utgjutit sitt blod för reningen av de troendes barn likaväl som för de vuxna. Därför bör de få sakramentets tecken på vad Kristus har gjort för dem, såsom Herren har befallt i lagen att de kort efter deras födelse skulle få del av Kristi lidandes och döds sakrament genom att offra ett lam för dem. Detta var Jesu Kristi sakrament. Dessutom gör dopet för barnen samma som omskärelsen gjorde för det judiska folket; detta är anledningen till att Paulus kallar dopet Kristi omskärelse (Kol. 2:11)
Artikel 35 – Den heliga nattvarden
Vi tror och bekänner att vår Frälsare Jesus Kristus har befallt och inställt den heliga nattvardens sakrament till att nära och bevara dem som redan är pånyttfödda och upptagna i hans familj. Nu har de som är pånyttfödda två liv i sig: ett kroppligt och timligt vilket de har sedan sin första födelse och vilket är gemensamt för alla. Det andra är andligt och himmelskt och har blivit dem givet genom den andra födelsen, som äger rum genom evangeliets Ord i gemenskap med Kristi kropp, och det är endast Guds utvalda som äger detta liv. Så har Gud för att uppehålla det kroppsliga och jordiska livet givit oss jordiskt och vanligt bröd; detta bröd tj��nar livet och har alla gemensamt såsom livet själv. Men för att uppehålla det andliga och himmelska livet som de troende äger, har han sänt ett himmelskt bröd som kom ner från himmelen, nämligen Jesus Kristus. Han när och uppehåller de troendes andliga liv när han äts, dvs. genom tron andligt tillägnas och mottages. För att avbilda detta andliga och himmelska bröd för oss har Kristus inställt ett jordiskt och synligt bröd som tecken på sin kropp och vin som tecken på sitt blod. Härmed tillkännager han: så sant som vi mottager detta sakrament, håller det i våra händer och äter och dricker det med vår mun, genom vilket det håller oss vid liv, lika sant mottager vi också det andliga livet, nämligen Kristi, vår ende Frälsarens, sanna kropp och blod, i vår själ genom tron. Vi mottager dessa genom tron som är själens händer och mun.
Det står alltså utan tvivel fast att Jesus Kristus inte har föreskrivit sina sakrament åt oss förgäves eftersom han gör allt inom oss som de heliga tecken representerar även om det går över vårt förstånd och om det är obegripligt för oss hur det sker, såsom den Helige Andes verkan är outgrundlig och obegriplig. Ändå är det inte fel när vi säger att det som äts och dricks av oss, är Kristi egna naturliga kropp och Kristi egna naturliga blod. Utan sättet varpå vi äter och dricker dessa är inte med munnen utan i Anden genom tron. På så sätt förblir Kristus alltid sittande vid sin Faders högra hand, men han upphör ändå inte att meddela sig själv åt oss genom tron.
Denna festmåltid är en andlig måltid där Kristus meddelar sig själv och alla sina välgärningar åt oss, och där han låter oss åtnjuta hans lidandes och döds förtjänster. Han när, styrker och tröstar vår stackars bedrövade själ när vi äter hans kropp, och han vederkvicker och förnyar den när vi dricker hans blod.
Vidare, även om sakramenten och de saker som de representerar hör ihop, mottages inte båda av alla människor. Den gudlösa människan mottager visserligen sakramentet till en dom, men han mottager inte sakramentets sanning. Så har både Judas och trollkarlen Simon mottagit sakramentet, men inte Kristus som sakramentet representerar. Han ges endast åt de troende.
Slutligen mottager vi det heliga sakramentet i all ödmjukhet och under tillbedjan vid Guds folks sammankomst, där vi under tacksägelse håller en helig åminnelse till Kristi, vår Frälsares, död och bekänner vår kristna tro. Därför bör ingen gå till detta bord utan att ha prövat sig själv noggrant, så att han inte äter och dricker till sin egen fördömelse när han äter av detta bröd och dricker av denna kalk (1 Kor. 11:29).
Kort sagt, genom bruket av detta heliga sakrament rörs vi till en brinnande kärlek till Gud och vår nästa. Därför förkastar vi alla idéer och förkastliga påhitt som människor tillägger till och beblandar med sakramentet. Vi säger att vi skall vara nöjda med instiftelsen såsom Kristus och hans apostlar har lärt oss, och vi talar om detta såsom de har talat.
Artikel 36 – Den världsliga överheten
Vi tror att vår gode Gud på grund av människosläktets fördärv har inställt kungar, furstar och överheter. Det är hans vilja att välden styrs genom lagar och regeringar, så att människornas lösaktighet hålls under kontroll och så att allting kan ske med ordning bland människorna. För det målet har han givit överheten svärdet i händerna för att straffa överträdarna (Rom. 13:4) och för att beskydda de goda. Och det är inte endast deras plikt att vaka över samhället, utan också att beskydda Ordets tjänare, för att på så sätt motverka och utrota all avguderi och falsk gudstjänst, att förinta antikrists rike och befrämja Jesu Kristi rike och låta evangeliets Ord förkunnas överallt så att Gud blir ärad och tjänad av alla såsom han befaller i sitt Ord.
Vidare är var och en, oavsett status eller ställning, skyldig att underordna sig överheten, betala skatt, högakta statens representanter, vara lydig i allt som inte strider mot Guds Ord och be för de styrande att Herren må leda dem i allt så att vi kan föra ett lugnt och stilla liv på allt sätt gudfruktigt och värdigt (1 Tim. 2:2). I den här avsikten föraktar vi vederdöparna och andra upproriska människor och i allmänhet alla som vill förkasta överheten och regeringens tjänstemän och vill omkullkasta dem, medan de vill införa gemensamt egendom av allt gods och förstöra de olika stånd bland människor som Gud har inställt.
Artikel 37 – Den sista domen, uppståndelsen och det eviga livet
Vi tror slutligen, i enlighet med Guds Ord, att när den tiden kommer som Herren har bestämt (den tidpunkten är okänd för alla skapade varelser), och när antalet utkorade är fullkomligt, då skall vår Herre Jesus Kristus med stor härlighet och majestät komma ur himmelen, kroppsligt och synligt, såsom han har farit upp (Apg. 1:11), för att förklara sig vara Domaren över levande och döda. Han skall då bränna den här gamla världen i eld och flamma för att rena den. När ärkeängelns befallning och Guds basun ljuder, skall alla människor, män, kvinnor och barn, som har levt sedan världens begynnelse till dess slut, personligt komma inför denne store Domare (1 Tess. 4:16). För alla döda skall uppstå ur jorden, och deras själar skall återförenas med deras egna kroppar som de hade när de levde. Och de som fortfarande lever, kommer inte att dö som de andra utan de förvandlas från förgänglighet till oförgänglighet i ett ögonblick. Då skall böckerna, det är samveten, öppnas och de döda skall dömas (Upp. 20:12) och var och en skall få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont (2 Kor. 5:10). Ja, människorna måste avlägga räkenskap för varje onyttigt ord som de har sagt (Matt. 12:36), även om världen betraktar detta endast som ett spel, och då skall alla människors hemligheter och hyckleri offentligt inför alla avslöjas.
Därför är tanken på denna dom för överträdarna och de gudlösa med all rätt fruktansvärt och skräckinjagande, men för de fromma och utkorade är den efterlängtad och trösterik. För då skall deras frälsning fullbordas och de skall få ta emot frukten av all möda och lidande som de har burit. Deras oskuld skall erkännas av alla, och de skall se Guds förskräckliga hämnd över de ogudaktiga som har förföljt, förtryckt och torterat de utkorade i denna värld. Men de ogudaktiga skall genom deras eget samvetes vittnesbörd erkänna sin skuld. De skall bli odödliga men endast för att pinas i den eviga elden som är förberedd åt djävulen och hans änglar (Matt. 25:41). De troende och utkorade däremot skall krönas med härlighet och ära. Guds Son skall bekänna deras namn inför Gud, sin Fader och alla hans utkorade änglar. Alla tårar skall torkas från deras ögon (Upp. 21:4). Då skall det bli känt att deras sak, som nu av många domare och överheter döms som kätteri och ondska, är Guds Sons sak. Och som belöning skall Herren själv av nåd ge dem så mycket härlighet som inget människohjärta någonsin hade kunnat tänka ut.
Därför ser vi med stark längtan fram emot denna stora dag för att fullkomligt få njuta alla Guds löften i Jesus Kristus vår Herre.